Vi sitter hela familjen och tittar på Melodifestivalen, stämningen är lugn och något tillbakalutad då vi alla lider lite av sviterna efter magsjukan... När låt nr 4 (Efter solsken kommer värsta regnet) ljuder genom lägenheten så börjar jag känna att en dans är på sin plats! Nåväl tänker jag käckt, barnen mår bara bra av att se en vuxen njuta av livet trots att de himlar med ögonen och/eller gömmer sig bakom en kudde. Inom mig känner jag dansstegen bubbla fram, jag omsätter denna förtjusande koreografi till verkligheten och svävar över golvet. I ögonvrån ser jag Scilla gå fram och flytta på sin favoritleksak - en så omtänksam hund! - så att jag får bättre utrymme. Katten sitter i dörröppningen och betraktar fascinerat mina grymma moves... 

 

Efteråt vrålar min kära dotter (till min oerhörda förvåning) att nu kan hon aldrig mera visa sig utomhus. Frågan ställs om hon överhuvudtaget kommer att tillfriskna från magsjukan efter denna skräckupplevelse. Jag sägs ha dundrat runt, stört grannar med större effektivitet än hennes musik på högsta volym, nästan ha vält en ljusstake och sannolikt försvagat golvet så till den milda grad att hon nu inte vågar lämna rummet. Hennes tvenne bröder vrålar av skratt och pekar rentutav på mig som för att håna mig för framfört dansnummer.

 

Jag känner mig onekligen något nedtryckt i skorna av dessa negativa omdömen. Skulle jag - en knappt medelålders reumatisk kärring - föra mig på ett icke så elegant sätt? Jag tvivlar....