... eftersom bloggen inte bjudit på några nyheter alls under en lång period nu. Nåväl, om ni är lystna på just nyheter i mindre format än valsegrar och regeringsbildning så torde min enkla text kunna tillfredsställa eran längtan. Först av allt kommer nyheten att familjen utökats med hela två individer! "Vad nu?" kanske ni tänker - "människan är på tok för gammal för att sätta fler barn till världen, än mindre tvillingar!" Nej då, de nya i familjen är fyrbenta och hett efterlängtade! Sedan tidigare så finns ju katten Stålis (bonnkatt med bestämda åsikter) och hunden Scilla (världens vackraste och snabbaste whippet). Nu har det blivit ytterligare en katt som döpts till Sir Toby. Toby gör allt i sin makt för att avrätta legobitar och svälja snören, företrädelsevis på kvällen när vi andra vill sova. När vi är vakna så sover han, alternativt jagar våra fötter. Han är söt som få och kommer givetvis undan med precis alla hyss utan repressalier. Nästa "nyhet" i flocken är Bonbon, en underbart vacker whippet som med en stor portion humor och ett glatt humör tagit oss med storm. Hon är två år gammal så värsta valpbuset är sedan länge borta. Trodde vi i alla fall... Bonbon ääälskar att springa fort och länge, krockar med flit med Scilla(som blir sur och slutar leka med henne) och inomhus har hon lyckats pulverisera Scillas alla mjukisdjur. Scilla har lyckats rädda sin älskade råtta undan demoleringen och så fort Bonbon verkar visa tendenser till att vilja busa inne så går hon och tar råttan i munnen och där stannar den till Bonbon är färdig med sitt.

 

Det finns ju vissa biverkningar när man välkomnar nya fyrbeningar i hemmet. Toby har på ett makalöst effektivt sätt lyckats reducera min nattsömn med minst en timme per natt och det i kombination med att Bonbon gärna vill ut i skaplig tid på morgonen (Scilla älskar att sova länge) gör att några grannar säkert fått kaffet i helt fel lunga...eller valt att hädanefter gå en annan väg på sin morgonpromenad. Det är nämligen som så att jag tydligen plägar snarka (har inte hört det själv) och barnen framförde till slut en önskan om att jag skulle prova "snarkplåster" - ni vet såna som man sätter över näsan så att näsvingarna liksom spärras upp - för att något dämpa de höga ljudstörningarna. Dessa snarkplåster sitter fast ganska bra, åtminstone på ena sidan. På den andra sidan släpper klistret någon gång under nattens gång så att plåstret intar en mer lodrät position på den sidan där limmet håller fast bättre. Med i ekvationen skall också räknas ett uselt minne = jag glömmer ständigt bort att ta dän dessa plåster. När jag så kliver upp och går ut, trött som bara den, så står plåstret som en fjäder, ögonens skönhet höjs av ett par rejäla tröttpåsar undertill och jag flankeras av en väldigt trött hund som gäspar och en annan som glatt släpar runt på oss... Det är bara tur att polisen inte underrättats ännu. Jag vill passa på att framföra mitt djupt kända tack för det. Tack Malmköping (framför allt mina grannar) för att jag får vara som jag är på morgonen!